Den här dagen
har varit mycket händelserik.
I morse regnade det som vanligt när jag åkte till jobbet, men vädret var inte sämre än att det kunde bli bättre framåt dagen.
Jag åkte till Åtvidaberg på vår månatliga assistentträff, och för en gångs skull serverades inget kaffebröd till fikat. Vår kära kollega, vars tur det var att stå som värdinna för träffen, hade införskaffat lightkex och lightostar och lite vindruvor för att, som hon sa:"vi bantar ju allihop för jämnan". Smart tjej :o)
När jag åkte tillbaka till jobbet såg jag att vitsipporna börjar stå som snödrivor i backarna och i utkanten av Grebo lyste blåsippor som en liten skogstjärn i en solig glänta. Man blir så glad av att se sånt.
Igår, när jag som vanligt var ute för att ta en nypa frisk luft... jaja, frisk och frisk... använder iaf luftfilter... såg jag att häcken vid skolan börjar få små, små gröna blad. Jag kunde inte låta bli, utan jag knipsade av en kvist, tog in den och satte den i en vas på expeditionen. Idag hade bladen slagit ut ordentligt. Härligt. Vilken växtkraft naturen har så här års.
Fortsättningsvis idag: Vi, dvs hela skolområdets personal, var på Kick off (attans uttryck att ha blivit inne) för Mål 3... alltså kompetensutveckling för EU-pengar. Det var verkligen givande, och det hela avslutades med en trerätters middag. Basilikapannacotta med parmaskinka, fiskgryta (gu, så god, med två sorters fisk, kräftstjärtar och musslor i görgod sås) och rabarberpaj med vaniljsås. Gott som bara den, och här sitter jag nu och är för mätt för att sova.
Vid busshållplatsen kom en vinglig man fram och började prata. Han hade bekymmer. Frånskild och arbetslös och tyckte livet var slut vid 51. Han hade försökt dränka sina sorger i starköl, men jag kunde bara konstatera att de kunde simma. Han satt bredvid mig på bussen hem och fortsatte sin självömkan. Ångrade otrohet och fan och hans mormor. Visst är det lätt att vara efterklok, men så är det ju alltid. Med facit i hand vet man precis vad man borde och inte borde ha gjort. Han var på väg till sin exfru, fast han hade inte meddelat att han tänkte komma. Hoppas hon inte släppte in honom...
I morse regnade det som vanligt när jag åkte till jobbet, men vädret var inte sämre än att det kunde bli bättre framåt dagen.
Jag åkte till Åtvidaberg på vår månatliga assistentträff, och för en gångs skull serverades inget kaffebröd till fikat. Vår kära kollega, vars tur det var att stå som värdinna för träffen, hade införskaffat lightkex och lightostar och lite vindruvor för att, som hon sa:"vi bantar ju allihop för jämnan". Smart tjej :o)
När jag åkte tillbaka till jobbet såg jag att vitsipporna börjar stå som snödrivor i backarna och i utkanten av Grebo lyste blåsippor som en liten skogstjärn i en solig glänta. Man blir så glad av att se sånt.
Igår, när jag som vanligt var ute för att ta en nypa frisk luft... jaja, frisk och frisk... använder iaf luftfilter... såg jag att häcken vid skolan börjar få små, små gröna blad. Jag kunde inte låta bli, utan jag knipsade av en kvist, tog in den och satte den i en vas på expeditionen. Idag hade bladen slagit ut ordentligt. Härligt. Vilken växtkraft naturen har så här års.
Fortsättningsvis idag: Vi, dvs hela skolområdets personal, var på Kick off (attans uttryck att ha blivit inne) för Mål 3... alltså kompetensutveckling för EU-pengar. Det var verkligen givande, och det hela avslutades med en trerätters middag. Basilikapannacotta med parmaskinka, fiskgryta (gu, så god, med två sorters fisk, kräftstjärtar och musslor i görgod sås) och rabarberpaj med vaniljsås. Gott som bara den, och här sitter jag nu och är för mätt för att sova.
Vid busshållplatsen kom en vinglig man fram och började prata. Han hade bekymmer. Frånskild och arbetslös och tyckte livet var slut vid 51. Han hade försökt dränka sina sorger i starköl, men jag kunde bara konstatera att de kunde simma. Han satt bredvid mig på bussen hem och fortsatte sin självömkan. Ångrade otrohet och fan och hans mormor. Visst är det lätt att vara efterklok, men så är det ju alltid. Med facit i hand vet man precis vad man borde och inte borde ha gjort. Han var på väg till sin exfru, fast han hade inte meddelat att han tänkte komma. Hoppas hon inte släppte in honom...
Positiv
Söndag idag, och jag känner mig väldigt positivt inställd till det mesta. Vaknade i vanlig ordning vid 6-tiden, men idag var jag PIGG! Lite kaffe och vatten och en omgång pulver och alla eländiga tabletter, och jag var redo för en långpromenad. Halv 8 äntrade jag stavarna och gick en runda på 8 km. Var hemma igen kvart i 9. Så skönt det var! Så skönt att det inte blåste som vanligt! Så skönt att solen skiner!
Stångån är vacker så här års. Promenadvägarna är inte sopade än, men det kommer förhoppningsvis, och ingen hundskit någonstans. Vissa hundägare har tydligen pli på sig själva... Det som göms i snö kommer upp i tö... men det gäller inte åkanterna här i stan, och det är bara att vara tacksam över.
Många är det som är ute på morgnarna. Kul att stavarna har fått sån genomslagskraft så nu känner jag mig inte ensam längre.
Jag började med stavgång innan begreppet fått fäste i folks minne. Redan anno 1998 var jag igång till min dotters stora förtvivlan. Vi bodde på landet då, och jag hade läst om stavgång i en tidning hos sjukgymnasten och fick för mig att testa. Då fanns det inga stavar i sportaffärerna, men nöden är uppfinningarnas moder. Ut i "boa" och kolla. Jodå, där fanns ett par bättre begagnade skidstavar som verkade lagom långa, och det var bara att damma av dem och börja gå. Dotera (och för all del hennes bröder och x-maken också) tyckte det såg fånigt ut att jag inte fick gå i dagsljus utan fick vänta till skymningen innan jag släpptes iväg. Då följde dottern med, för hon var rädd att det skulle hända något med mitt då uschla knä eftersom jag inte såg var jag satte fötterna. :o)
Så småningom blev jag med knäprotes, och då började också stavgången bli rumsren. Sedan dess har det varit legalt att knata iväg med stavar utan att få fåniga kommentarer av förbipasserande.
Jaadå, jag använder fortfarande de gamla skidstavarna, men numera är ringarna borta och piggarna försedda med gummiproppar för att inte låta så förbenat när jag går på asfalt. För mig, som är synnerligen sliten i knäna, är det ett enormt bra hjälpmedel. Dels kan jag gå fortare och dels får jag ju det stöd som behövs för att jag ska kunna gå längre sträckor. Bara fördelar, således.
Man behöver ju inte köpa stavar för flera hundra kronor, för man går precis lika bra med ett par vanliga, modererade skidstavar.
Stångån är vacker så här års. Promenadvägarna är inte sopade än, men det kommer förhoppningsvis, och ingen hundskit någonstans. Vissa hundägare har tydligen pli på sig själva... Det som göms i snö kommer upp i tö... men det gäller inte åkanterna här i stan, och det är bara att vara tacksam över.
Många är det som är ute på morgnarna. Kul att stavarna har fått sån genomslagskraft så nu känner jag mig inte ensam längre.
Jag började med stavgång innan begreppet fått fäste i folks minne. Redan anno 1998 var jag igång till min dotters stora förtvivlan. Vi bodde på landet då, och jag hade läst om stavgång i en tidning hos sjukgymnasten och fick för mig att testa. Då fanns det inga stavar i sportaffärerna, men nöden är uppfinningarnas moder. Ut i "boa" och kolla. Jodå, där fanns ett par bättre begagnade skidstavar som verkade lagom långa, och det var bara att damma av dem och börja gå. Dotera (och för all del hennes bröder och x-maken också) tyckte det såg fånigt ut att jag inte fick gå i dagsljus utan fick vänta till skymningen innan jag släpptes iväg. Då följde dottern med, för hon var rädd att det skulle hända något med mitt då uschla knä eftersom jag inte såg var jag satte fötterna. :o)
Så småningom blev jag med knäprotes, och då började också stavgången bli rumsren. Sedan dess har det varit legalt att knata iväg med stavar utan att få fåniga kommentarer av förbipasserande.
Jaadå, jag använder fortfarande de gamla skidstavarna, men numera är ringarna borta och piggarna försedda med gummiproppar för att inte låta så förbenat när jag går på asfalt. För mig, som är synnerligen sliten i knäna, är det ett enormt bra hjälpmedel. Dels kan jag gå fortare och dels får jag ju det stöd som behövs för att jag ska kunna gå längre sträckor. Bara fördelar, således.
Man behöver ju inte köpa stavar för flera hundra kronor, för man går precis lika bra med ett par vanliga, modererade skidstavar.
Ååååhhhh
vad jag önskar att idag var igår. Vaknade med huvudvärk och stel i lederna och det hänger i. Inget hjälper... tror jag kryper ner under täcket och tycker synd om mig en stund. Jag börjar bli synnerligen less på att sova bort helgerna i allmänhet och den här i synnerhet.
Måtte läkarhjärntrusten slå sina kloka? huvuden ihop snart och befria mig från detta konstgjorda gissel som orsakat mig en massa elände sedan 26 juli förra året!
Måtte jag kunna bli befriad från allt vad antihistamin och cortison heter och låta mig få bli människa igen!!!
Måtte läkarhjärntrusten slå sina kloka? huvuden ihop snart och befria mig från detta konstgjorda gissel som orsakat mig en massa elände sedan 26 juli förra året!
Måtte jag kunna bli befriad från allt vad antihistamin och cortison heter och låta mig få bli människa igen!!!
Sorgeliga saker hända...
än i våra dar, minsann!
Jag har suttit och renskrivit Krispärmen för vårt område. Den innehåller handlingsplaner för allt från olyckor till dödsfall. Särskilt uppbyggande är det ju inte att sitta och skriva ner dikter för minnesstunder heller... iaf inte dem som handlar om döden. Dessutom regnar det ute... Man kan bli deprimerad för mindre.
Å andra sidan är det ju torsdag idag, för det blev en kort arbetsvecka. SÅ skönt med fredag i morgon och tvättid mellan 17.00 och 21.00. Jag vet att sysselsätta mig på veckosluten :o)
Jag har suttit och renskrivit Krispärmen för vårt område. Den innehåller handlingsplaner för allt från olyckor till dödsfall. Särskilt uppbyggande är det ju inte att sitta och skriva ner dikter för minnesstunder heller... iaf inte dem som handlar om döden. Dessutom regnar det ute... Man kan bli deprimerad för mindre.
Å andra sidan är det ju torsdag idag, för det blev en kort arbetsvecka. SÅ skönt med fredag i morgon och tvättid mellan 17.00 och 21.00. Jag vet att sysselsätta mig på veckosluten :o)
Påskafton
En härlig vårdag. Solen skiner som attan och det redan nu när klockan är halv 8. Idag blir det till att träffa alla barnen på en gång och så x-maken också. Ett riktigt familjeliv för en stund.
Det är skönt att det fungerar så bra att träffas så här, men det blir bara vid jul och påsk. Konstigt vad traditioner kan hålla i sig.
Som vanligt föll det på min lott att göra köttbullar. Av någon outgrundlig anledning har generation efter generation krävt "mammas köttbullar". Vad är det som gör att de är så speciella? Iofs... mina köttbullar AR goda, men det måste ju alla andra mammors köttbullar också vara... eller?
Det är skönt att det fungerar så bra att träffas så här, men det blir bara vid jul och påsk. Konstigt vad traditioner kan hålla i sig.
Som vanligt föll det på min lott att göra köttbullar. Av någon outgrundlig anledning har generation efter generation krävt "mammas köttbullar". Vad är det som gör att de är så speciella? Iofs... mina köttbullar AR goda, men det måste ju alla andra mammors köttbullar också vara... eller?
Det blir ingen
dans med liten dollarstinn person. Drömmen om en östersjökryssning gick i kras idag. Sonen meddelade att det var för tidigt att lämna in ansökan om anhörigkryss nu och för sent när han mönstrar på i juli igen... så då undrade jag ju naturligtvis varför i ... han över huvudtaget kom på idén att väcka en längtan hos en utarmad moder. Fick till svar att tja, sånt är livet... Jaja, det är ju inte den första besvikelsen i livet man råkat ut för, och det lär förmodligen inte bli den sista heller.
Det förde iaf det goda med sig att jag ytterligare en gång insett att man inte ska tro på någonting och definitivt inte på något som kan liknas vid en dröm.
Om jag är besviken? Ha! *S* det är bara förnamnet...
Det förde iaf det goda med sig att jag ytterligare en gång insett att man inte ska tro på någonting och definitivt inte på något som kan liknas vid en dröm.
Om jag är besviken? Ha! *S* det är bara förnamnet...
Smågnällig idag
Jag trodde det skulle bli vår någon gång. När jag kom till jobbet i morse låg det 2 cm nysnö på nattparkerade bilar och lite mindre på backen.
Jag önskar också att jag kunde vara lite mer spirituell, men den ådran har sinat för tillfället. Det som inte får vare sig vatten eller gödning vissnar och dör (har minsann sett den effekten på mina blommor, så jag vet).
Vinter?kräksjukan (eller också är det vanlig magsjuka) härjar på förskoleavdelningarna, så det är mycket frånvaro bland både barn och personal. Å andra sidan har det varit så större delen av säsongen.... eländet går bara runt, runt. Tänk, att föräldrar inte har vett att hålla barnen hemma när de kräkts på natten och fortfarande mår dåligt på morgonen. Nejdå, iväg med barnet till dagis och smitta ner resten av gruppen också! Jag är glad och tacksam att jag inte har jobb på en förskoleavdelning, för jag har så attans svårt att hålla tyst.
I övrigt har jag det lugnt och skönt idag. Första dagen på påsklovet, och skolgården ligger öde. Inga lärare heller, och skolledningen lyser med sin frånvaro. Det sistnämnda gör inte ett dugg, för jag märker iaf ingen skillnad. Ja, jag får ju arbetsro, förstås, och idag sorterar jag in mina pappershögar i pärmar. Det blir så när man får helt nya arbetsuppgifter på osaklig grund. Dvs, chefskan ansåg att jag inte hade tillräckligt att göra, så nu fyller mina "sysslor" 1,25 heltidstjänster. Man niger och tackar! Det är då det är skönt att ha chefsfria dagar att hinna ifatt på...
Jag önskar också att jag kunde vara lite mer spirituell, men den ådran har sinat för tillfället. Det som inte får vare sig vatten eller gödning vissnar och dör (har minsann sett den effekten på mina blommor, så jag vet).
Vinter?kräksjukan (eller också är det vanlig magsjuka) härjar på förskoleavdelningarna, så det är mycket frånvaro bland både barn och personal. Å andra sidan har det varit så större delen av säsongen.... eländet går bara runt, runt. Tänk, att föräldrar inte har vett att hålla barnen hemma när de kräkts på natten och fortfarande mår dåligt på morgonen. Nejdå, iväg med barnet till dagis och smitta ner resten av gruppen också! Jag är glad och tacksam att jag inte har jobb på en förskoleavdelning, för jag har så attans svårt att hålla tyst.
I övrigt har jag det lugnt och skönt idag. Första dagen på påsklovet, och skolgården ligger öde. Inga lärare heller, och skolledningen lyser med sin frånvaro. Det sistnämnda gör inte ett dugg, för jag märker iaf ingen skillnad. Ja, jag får ju arbetsro, förstås, och idag sorterar jag in mina pappershögar i pärmar. Det blir så när man får helt nya arbetsuppgifter på osaklig grund. Dvs, chefskan ansåg att jag inte hade tillräckligt att göra, så nu fyller mina "sysslor" 1,25 heltidstjänster. Man niger och tackar! Det är då det är skönt att ha chefsfria dagar att hinna ifatt på...
Besök
Nu har jag haft besök av min kära dotter. Tillsammans har vi gjort en beställning på La Redoute. Det lilla livet har ju 20% studentrabatt på det stället, och sånt ska ju utnyttjas. Vi tycker båda att vi gjort oss förtjänta av lite fräscha linnen till sommaren.
Jag har äntligen fått lite upprättelse. Vid läkarbesöket på Hudkliniken i torsdags medgav läkaren att det faktiskt kan finnas ett samband mellan min svårbehandlade urtikaria och det nät som lades in i somras i samband med bråckoperationen. Nu väntar jag bara på att få kontakt med kirurgen för ett avlägsnande av nätet och sedan hoppas jag att jag också inom överskådlig framtid ska kunna sluta med all antihistamin och cortison och övergå till ett normalt liv med livskvalitet igen. Det har varit si och så med det det sista året.
Den dag jag kan sluta med antihistaminet kommer jag att fira med en flaska vin som jag fick av dottern för två år sedan när hon kom hem från Frankrike. Hon bodde i Alsace-provinsen, och vinet som görs där är inte kattpiss, precis.
Det har inte varit särskilt kul att ha varit påtvingad absolutist under det här året. Det enda i alkoholväg var ett halvt glas lättvin på nyårsafton. Iofs dricker jag inte så mycket annars heller, men då har jag iaf haft ett val att inte göra det.
På tisdag är äldste sonen hemma igen. Det ska bli roligt att se alla bilder han tagit under den här drömresan i södra hemisfären.
Jag har äntligen fått lite upprättelse. Vid läkarbesöket på Hudkliniken i torsdags medgav läkaren att det faktiskt kan finnas ett samband mellan min svårbehandlade urtikaria och det nät som lades in i somras i samband med bråckoperationen. Nu väntar jag bara på att få kontakt med kirurgen för ett avlägsnande av nätet och sedan hoppas jag att jag också inom överskådlig framtid ska kunna sluta med all antihistamin och cortison och övergå till ett normalt liv med livskvalitet igen. Det har varit si och så med det det sista året.
Den dag jag kan sluta med antihistaminet kommer jag att fira med en flaska vin som jag fick av dottern för två år sedan när hon kom hem från Frankrike. Hon bodde i Alsace-provinsen, och vinet som görs där är inte kattpiss, precis.
Det har inte varit särskilt kul att ha varit påtvingad absolutist under det här året. Det enda i alkoholväg var ett halvt glas lättvin på nyårsafton. Iofs dricker jag inte så mycket annars heller, men då har jag iaf haft ett val att inte göra det.
På tisdag är äldste sonen hemma igen. Det ska bli roligt att se alla bilder han tagit under den här drömresan i södra hemisfären.
Reduktion på gång
Nu har jag bestämt mig! Jag ska bli kvinna över min egen kropp. Egentligen heter det väl "herre" i uttrycket, men så fanken jag tänker använda mig av det veka könet när det gäller så viktiga saker som min kropp.
Jag har lagt på mig x antal kilon sedan i somras pga cortison och annat. Att vara hungrig för jämnan är inte särskilt roligt, speciellt som den hungern inte går att dämpa. Nu (sedan en vecka tillbaka) har jag i alla fall gett mig fasiken på att nu eller aldrig! Efter att ha varit bulimiker (utan att kräkas) har jag blivit pulverhäxa. Ja, en och annan macka har slunkit ner också, men idag hade jag jeans på mig för första gången sedan i juli! Hur skönt känns inte det? Att jag fick till dem i midjan kändes som en stor seger efter att ha masat runt i guds gåva till kvinnan: stretchbyxor med resår i midjan.
Vardagsmotion också. Kliva av bussen en hållplats tidigare på väg till bussbytet till jobbet och strunta i bussbytet på vägen hem. Det ger iaf några km extra. Synd att jag inte jobbar så nära att jag kan cykla till jobbet. 5 mil om dagen känns lite mycket. Iofs... efter sex arbetsdagar har jag isf cyklat Vätternrundan, men jag har inga ambitioner att komma så långt.
Hur som helst... jag är på väg...
Jag har lagt på mig x antal kilon sedan i somras pga cortison och annat. Att vara hungrig för jämnan är inte särskilt roligt, speciellt som den hungern inte går att dämpa. Nu (sedan en vecka tillbaka) har jag i alla fall gett mig fasiken på att nu eller aldrig! Efter att ha varit bulimiker (utan att kräkas) har jag blivit pulverhäxa. Ja, en och annan macka har slunkit ner också, men idag hade jag jeans på mig för första gången sedan i juli! Hur skönt känns inte det? Att jag fick till dem i midjan kändes som en stor seger efter att ha masat runt i guds gåva till kvinnan: stretchbyxor med resår i midjan.
Vardagsmotion också. Kliva av bussen en hållplats tidigare på väg till bussbytet till jobbet och strunta i bussbytet på vägen hem. Det ger iaf några km extra. Synd att jag inte jobbar så nära att jag kan cykla till jobbet. 5 mil om dagen känns lite mycket. Iofs... efter sex arbetsdagar har jag isf cyklat Vätternrundan, men jag har inga ambitioner att komma så långt.
Hur som helst... jag är på väg...
