gnistan gnistrar till...

Igår var det måndag, och dagen började ju bra och fortsatte så till framåt kvällskanten. Jag var och hämtade exet för att köra honom till tåget, och på vägen in till stan mötte jag ett kvinns som förmodligen inte förväntat sig något möte på just den vägen, så hon lyckades slå sönder min backspegel med sin egen. Jestanes, så stirrig hon blev, men jag blev mest förbaskad. Jag vet ju hur dyra elstyrda backspeglar är, och jag har bara vagnskadeförsäkring och självrisken är hög. Attans kärring som inte kunde sänka farten och hålla ut på vägkanten. Nu vet jag iaf vem som lärde hennes dotter köra bil, för de är lika våldsamma i framförandet av fordon. 1 460:- för min backspegel. Jag undrar om polisen tillåter mig att fortsättningsvis också köra med krossad backspegel fasttejpad med silvertejp. Iofs speglar inte tejpen, men det är ju silvertejp iaf. När jag väl, efter att ha lämnat exet vid Resecentrum, kom hem upptäckte jag att en liten limflaska läckt i ryggsäcken och naturligtvis läckt på lägenhetsnyckeln. Dessvärre var det snabbtorkande lim, så jag kom inte in i lägenheten. Jag fick ringa dottern som har reservnyckel och som inte bor så långt från mig. Hon skulle komma per omgående, men efter 20 min kontaktade jag henne igen (hon bor 3 min bort med bil) och då hade hennes sambo kommit på att de måste tanka först. *suck* hon visste att jag var lite sent ute, för jag skulle på buggkurs. Sent om sider anlände de med reservnyckeln och jag kom hem och så iväg igen. Då slog det mig... nu krävdes bara en grej till för att lyckan skulle vara fullständig. Det hade bara fattats det att jag mött/blivit stoppad av polisen. Nu slapp jag det mötet, och hoppas turen står sig även idag. Jag tänker fortsätta köra med min bil som har ett flirtigt framlyse pga glappkontakt och så en krossad backspegel. Jag har ju TVÅ backspeglar till, så varför jag just skulle vara så beroende av den vänstra, det förstår jag inte. För övrigt håller jag mest blicken framåt :o)

Tack Rutan, för välkomnandet tillbaka :o) Jag är lite ringrostig, men det går över med lite väloljade ord, kanske. Nu har jag börjat bli lite social igen. Har återupptagit det här med att gå ut och dansa. Där har jag, på förekommen anledning, närmast legat i träda i två års tid. Nu fungerar alla konstgjorda leder som de ska, och då blir det full fart på kärringen så länge Gud vill och donen håller. I fredags var vi ett gäng från Östgöta bugg som åkte till Yesterday, ett "danspalats" i Vallentuna. Danspalats var ju verkligen en sanning med modifikation. Det var förmodligen en ombyggd verkstadslokal eller något sådant, men det var roligt ändå. Vi var tillbaka i stan 04.45 på morgonen. Snacka om att dans tar tid. I gårkväll blev det vårt eget danspalats i stan. Bengt Hennings spelade. De är visst mest kända för att ha backat upp Robert Gustavsson, men de var bra! Trevlig danspublik också, så det blev en del dansande även för min del. Det roligaste var nog att feguschlingen var där, och det tog en stund innan han kom sig för att heja. He he, jag undrar varför. Han släpade runt med "sitt livs kärlek" och det var ju intressant att se hur hans drömkvinna såg ut. Som så många andra är han tydligen hemfallen åt långa blondiner, och dessutom är hon ca 30 år yngre än honom. Undrar vad DET står för... Nej, jag vill inte veta! Sedan är det explosion i naturen också! På två dagar har det blivit GRÖNT bland träd och buskar. Om två månader är det sommarsolståndet och sedan blir det mörkare igen. Tiden går fort när man har roligt. Kort arbetsvecka är det också den här veckan... :o)

Hur är livet funtat, egentligen?
Här bryter jag en 5 år gammal nätbekantskap, och så återuppstår den av sig själv. Det känns lite som lagen om alltings jävlighet. Kan man verkligen bli så beroende av någon att vad man än gör/säger/skriver så lever bekantskapen vidare?
Först lite småilskna kommentarer från båda hållen om anledningen till bekantskapens upphörande... sedan några dagars tvärtystnad (skönt, äntligen, nej vad jag saknar mailen, vems tur var det att skriva?) och sedan några trevande ord från andra sidan... och nu är vi igång igen! Bara mailledes, dock, för det fysiska mötet har varit synnerligen sporadiskt med bara något fikamöte någon gång per år, men ändå finns det något där som gör det så attans svårt att bara kapa linan.
Jag blir så fruktansvärt irriterad på mig själv när det kvillrar till i maggropen varje gång hans mail aviseras. VA????????? Ska det vara så här??????... och, i så fall, varför???????

Äntligen, efter 5 år, har jag lyckats bryta en kontakt som jag skulle ha brutit för länge sedan... eller egentligen aldrig påbörjat. Standardutförande på karln: Gift - min fru förstår mig inte-köret - bunden men fri, således, tror han... verbal, dansant, trevlig som tusan mellan varven, och, nu när jag tänker efter, ett otroligt drygt, notoriskt otroget och egoistiskt exemplar av Homo Sapiens Masculinum. Det påstås att kärleken är blind, men den behöver väl för tusan inte vara både blind och döv och dessutom halt? Jag vaknade sent omsider till när han beklagade sig över att hans senaste älskarinna (ogift) dykt upp på danspalatset med en ny karl (likaledes ogift), och denne gifte karl kände sig förfördelad, sviken och illa behandlad. Då bröt jag ihop i skrattparoxysmer och har inte hämtat mig än.

Nu sitter jag med en otrolig massa sparad otrolig korrespondens (som sagt, han är verbal och en jäkel på att skriva) som man egentligen skulle göra något av.

Jag har tre alternativ:

1. Återge korrespondensen någonstans ("tyvärr" inget snusk utan lite mer än vanlig vardagskorrespondens)

2. Vika papperssvalor, vilket skulle rendera 1000-tals dylika... eller ja, åtminstone runt 1000...

3. Slänga hela högen i pappersåtervinningen.

Nä, jag tror jag tar ett fjärde alternativ och sparar mina pärmar.

Vem, vad, hur och varför gav mig idén att sticka en Moebius sjal. Jag menar, det är ju ett fullständigt vansinnigt projekt, och dessutom roligt! Jag fastnade i garn och 300 maskor i gårkväll, och i morse försov jag mig. Lyckades i starten med första försöket, dvs att vrida upplägget ett halvt varv och få det hela att, nåja, likna början på något som så småningom, förhoppningsvis, ska bli något att täcka mitt vilsna huvud med i vinter... OM jag blir färdig tills dess...

Jag är glad, GLAD. G L A A A D!!!

Tänka sig, idag fick exet och jag besked om att nu är det dags igen för årets kryssning i Medelhavet!!! Det är något att se fram emot! 16 oktober åker vi från Sverige och är hemma igen 29 oktober.

Det var en av de bra grejerna som hände idag. Det första var lönesamtalet med chefen. Sedan årsskiftet har jag två nya chefer som verkligen uppskattar det jobb jag gör. I fyra års tid har jag varit värdelös, inte haft något ansvar, inte kunnat förutse min dåvarande chefskas nästa drag... är ju inte tankeläsare... för det är inte så enkelt att förutse hur en psykopats rörliga hjärna fungerar. Efter drygt två år av denna envåldshärskarinna till chef insåg jag att det är bäst att stänga av alla känslor och bara jobba på och aldrig ifrågasätta beslut, aldrig komma med egna idéer och aldrig fatta egna beslut (vilket jag hade gjort 10 år innan skatan intog boplatsen) och så jobbade jag på i ytterligare två år. Sedan slutade madammen, för skolchefen slutade också, och därmed förlorade hon sin enda vapendragare i kommunen.
Idag visade det sig att man behöver inte byta arbete för att få högre lön. För min del räckte det att byta chef!!!

Den andra bra grejen var att jag fick mina nya skor inköpt av en kringresande försäljare av arbetsskor. Nu är detta inga arbetsskor, utan ett par vanliga, snygga promenadskor anpassade till normala fötter, dvs såna som inte har stortån mittemellan långtån och ringtån, om man säger så. Jag har inte sett såna "riktiga" skor i affärerna på flera år.

Den tredje grejen var att jag äntligen fick mina andra par glasögon utprovade, det par som jag blåstes på av en tjurig optiker i våras när jag nappade på erbjudandet 2 för 1, och hon påstod att mina glasögon blev för dyra, så därför fick jag bara ett par. Sedan jag hämtat mig från chocken (tog några månader) började jag bli förbannad för optikerns helsidesannonser om 2 för 1 UTAN att det stod något om att det fanns ett tak. Jag kontaktade firman, optikern hade slutat och jag fick äntligen rätt. Jaadå, jag skulle ha ett par till. Idag ordnade den detaljen sig.

Så först som sist den stora grejen att vi äntligen fick besked om medelhavskryssningen!

Tror att jag ska skrapa de två trisslotterna jag har liggande oskrapade i plånboken...

har man tur!
Det finns några ställen i stan där man kan leta efter en bortrövad cykel: sjukhuset, biblioteket, universitetet, sportaktivitetslokaler och resecentrum.
Dottern och jag skulle åka runt lite och leta efter min cykel och vi började vid resecentrum (sommarlov, få studenter i stan) och efter ca 2 minuters letande hittade dottern min kära cykel halvt inklämd i en buskhäck, låst och oskadd! Slarviga jag hade alltså glömt nyckeln i låset pga diverse orsaker, och vederbörande "lånare" hade iaf låst cykeln.
Ett samtal till polisen, 1,5 timmars väntan och så dyker det upp två urgulliga och snygga poliser. Ah, vad jag önskade att jag hade varit 30 år yngre! Jag meddelade dottern detta (hon var inte med) och hon gick i taket. -"VA? Men du FLIRTADE väl INTE med dem???" Jag hörde både de stora bokstävlarna och alla frågetecken. Vad gör man då som moder. -"Moi? Nej då!" Man förnekar det, naturligtvis.
Jag önskar att jag hade varit 30 år yngre... *blink**flirt*

Idag är jag redigt förbannad! Jag har blivit av med min andra cykel på tre år, och det gör mig vansinnig att "folk" inte kan skilja på ditt och mitt. Hur katten ska jag nu ta mig dit jag vill inom stan? Åka buss? Bah, det är ju sommarturlista, och då går bussarna inte så ofta som det stör. Guschelov så börjar jag jobba på måndag, och dit kan jag ändå inte cykla, men cykeln har varit oumbärlig dagar det varit så pass soligt att det lönat sig att ta sig till Stångån för att bättra på solbrännan.

I alla fall, cykelstölden är anmäld till polisen, försäkringsbolaget samt till Dagens ris i Corren. Tur att man hålls sysselsatt...

Under arbetsveckorna försöker jag hålla några slags rutiner, även om det oftast är långt mellan tanke och handling.
Dock har jag vissa rutiner för lediga dagar/semesterdagar:

I arla morgonstund
jag vaknar ur min blund
och tar sen pigg och rask
en redig kaffekask.
Sen gör jag arbetsplan
för hela långa dan,
sen ger jag f-n i den
och går till sängs igen.

Jag tar risken att någon använder sig av samma arbetsplan. Den härstammar från en lokalrevy någonstans, men är SÅ lätt att följa.

Så där, ja. Nu är snart andra semesterveckan till ända och det är dags att börja uppstarten så smått. Jag är på jobbet för att vattna blommorna nu, och de har överlevt så här långt. I och för sig är jag inte ett dugg förvånad över det faktumet, eftersom jag har härdat dem. Det är så sant som det är sagt, att det som inte dödar härdar.

Jag har blivit med ny mobil också. En nätt liten Nokiasak med kamera, musikspelare och radio. Jo, det går att ringa med den också. Jag har inte försökt skicka något sms än, men jag utgår ifrån att den funktionen också finns. Igår lärde jag mig att lägga in låtar i mobilen och att den lilla mojäng som ska föreställa lurar också är handsfree. Måste säga att jag aldrig kommer att upphöra att förvånas över hur snabbt utvecklingen går. Byter man inte mobil flera gånger om året blir man tämligen raskt akterseglad när det gäller mobilteknik. Sönerna har visst såna med videokamera också. Hmmm... ibland (läs oftast) är det skönt att inte se den man pratar med. Tänker på hur jag själv ser ut halv sju en måndagsmorgon...

Idag lär det för övrigt bli uppehållsväder. Jaha, och??? Varför just idag när det har småskvätt hela semestern hittills?

Andra semesterdagen, och än känns det som jag skolkar från jobbet. Kära dottern och jag åkte till Ikanohuset i min desperata jakt på ett nytt batteri till mobilen. Inte ens stället där jag köpte den hade batterier. Hemkommen jagade jag runt en stund på nätet och hittade hemsidan för min modell. På ryska! - och jag som är så jäklans dålig på det språket.
På Tradera fanns ett batteri... men tiden för bud hade gått ut. För övrigt känns det liiite vanskligt med auktion på batteri. Det stod inget om det var ett bättre begagnat eller nytt. Jag kan kanske sälja mitt batteri där också?

Igår var det min första semesterdag, och som sig bör ösregnade det mest hela dagen. Var finns solen?
Jag begick även nypremiär med linser. Jag gjorde ett tappert försök för fem år sedan, men upphörde efter ett par dagar när ena linsen satt som berg och jag lyckades riva hål på hornhinnan när jag skulle ta bort den. Alltnog, tekniken har ju utvecklats och förfinats, så nu gör jag ett nytt försök. Man kan säga att jag till viss del är nödd och tvungen, enär näsroten antagit färg och utseende som inte står en babianhäck långt efter; dvs röd och svullen. Allergisk mot latex, och det är förmodligen det material som de där små mojängerna på glasögonen som ligger mot näsan är gjorda av. I alla fall... det är lite spännande att peta in linserna, för man ser inte ett jäkla dugg innan... och inte efter heller, för den delen. Inte på nära håll, men däremot på lite längre avstånd. Man kan inte få allt när man är astigmatisk, närsynt och dessutom behöver progressiva glas. Jag har fått ett mellanting: ser på lite längre avstånd med ena ögat och på närmre håll med det andra... och resultatet är vims. Vad gör man inte för syns skull. Däremot tror jag bilen får stå...

på resten av mitt liv, och tillika första semesterdagen. Det bådar inte gott, för det regnar. Iofs inte ovanligt, men jag beställde ju sol.

Vaknade som vanligt kvart i sex, men har inte fått den där riktiga känslan av att "ge fanken i det och somna om". Den kommer förhoppningsvis på måndag. Istället var det som vanligt. Kolla om tidningen kommit - vilket den hade - och så läsa den tillsammans med dagens första kopp kaffe. Jag har minskat antalet koppar per dag, så nu dricker jag bara två :o) Visserligen rymmer min kaffemugg en halvliter, men det blir bara två i alla fall. Å andra sidan slipper jag abstinensen, för den är inget att leka med. Vaknar jag med huvudvärk beror det till 99% av för lite kaffe och 1% beror på vätskebrist i allmänhet. Jag har alltså helt upphört med huvudvärkstabletter sedan jag gjorde den upptäckten.

Samtal med mellansonen. Han och några likasinnade har haft ett läger för handikappade någonstans i Småland. Lägergården var högt belägen, så de klarade sig utan flytvästar. Däremot var han genomtrött, men det är hans normala tillstånd i vanliga fall också, så det berodde säkert inte på lägerverksamheten. Jag behöver hans och hans bröders hjälp med teknik. Under de sex år som gått sedan jag skaffade min egna dator har det hänt alldeles förskräckligt mycket på marknaden. Jag vill ha/behöver en ny dator, ny mobil och en ny bil. Den sistnämnda klarar jag mig utan ett tag till, och mobilen jag har använder jag mest som väckarklocka, men det vore ju trevligt om någon ringde i den emellanåt. Tyvärr lägger den av så fort någon ringer även om batteriet är fulladdat. Dags att byta batteri... eller satsa på en ny mobil. Jag lutar åt det senare. Vill ha en med kamera, mp3 och radio. Sedan gör det inget om det går att ringa med den också. Datorn är det mest akuta. När man får göra 3 - 7 försök med att sätta på strömmen/stänga av innan den vaknar till liv, ja, då är det kanske dags. När den väl startar upp låter den som ett gammalt hederligt tröskverk, ett sånt som drog från gård till gård på höstkanten, långt innan skördetröskornas tid. Oj, inser att jag börjar bli till åren kommen...

Kanske dags att dra ut med stavarna. Nu har jag inget skäl kvar som ursäkt. Jag har fått tillbaka regnstället...

Gott för grannens nyslagna hö och vår potatis!

Det märks tydligt att vi är inne i en semesterperiod, åtminstone av vädret att döma. Fint väder är beställt från och med måndag och tre veckor framåt. Sedan återstår att se om beställningen gått fram. Det blev inget nötande på gångbanor, skor och fötter igår. Guschelov lånade sonen mitt regnställ när han skulle ner till Skåne härförleden och studiebesöksinspektera bokskogar, så jag hade ett fullgott skäl till att inte ge mig ut i ösregnet. Det är så svårt att balansera ett paraply och två stavar samtidigt, så det fick vara. Dottern, som är den som mest propsat på att modern ska röra på sig, konstaterade att inte heller hon äger ett regnställ. Det blir flera tillfällen.

Snart är det blåbärssäsong också.

Nu ska jag försöka komma igång med detta igen, men det kommer inte att bli det lättaste. Jag har drabbats av hjärnsläpp, vilket i sin tur beror på en snart infallande semester. Två arbetsdagar till. Hmmm, det är kanske därför jag drabbats, eftersom hjärnan börjat gå ner i varv. Jaha, då är det bara för kroppen att hänga med.

Jag försöker komma igång med motion, denna överreklamerade syssla. Sist jag försökte, i förrgår, fick jag hasa och masa mig de sista femhundra metrarna hem. Fötterna! Att två, i förhållande till övriga kroppen, tvärställda bihang kan göra något så jävolusiskt ont! Jaha, skorna igen, förstås. Mitt hallgolv ser ut som en skoprovningsplats i en sportaffär. Tja, med samma resultat också, förstås. Skorna ligger kvar där på golvet eftersom de inte hittat några fötter som passar. För mig är det tvärt om. Jag har de fötter jag har, men skorna passar inte. Jodå, det gjorde de naturligtvis den stund jag köpte dem, men det är något fel när skorna sitter som en smäck när man provar dem i affären. Finns det någon grej inbyggd i lysrören där som gör att man blir avtrubbad och känslobefriad om fötterna? Tre par nya skor trängs med tre par bättre begagnade par... och det är bara det äldsta paret som jag kan använda numera. Man skulle få provgå UTE när man testar skor, för de känns helt annorlunda då än när man provar inne på ett plant golv. Dessutom hinner man känna efter OM/VAR skorna klämmer. Det är inte särskilt uppbyggligt att känna det efter ett par kilometer att man har helt fel skor på sig, och dessutom veta att man har precis lika långt hem som man har tagit sig bortåt vägen. Det senaste inköpet fallerade när jag hade fyra km hem... och busskortet låg i tryggt förvar på byrån... fyra km från den plats jag befann mig... så det var bara att försöka tänka bort fötterna. Inte bara fötterna, förresten... När de krampat och burit sig åt ett par km bestämde sig underbenen för att de minsann också ville vara med och jävlas med övriga kroppen. Jag kom underfund med att det inte är så förbenat lätt att gå med kramp i både fötter och vader. Jag fick en flashback... har ju sett ett och annat maratonlopp, där deltagarna stapplar i mål. Jajamen, jag såg likadan ut de sista femhundra metrarna hem. Det som skilde mig från maratonlöparna var mina stavar. Utan dem hade jag fått krypa hem. I trapphuset stod jag en stund och såg uppför de 16 trappsteg jag har till min ytterdörr och funderade över hur i hela världen jag skulle kunna ta mig dit. Sedan gjorde jag som indianerna - jag tog ett steg i taget.
Ikväll ska jag göra om misstaget. Jag lär mig aldrig... :o)

dra ihop sig. Det är mycket att tänka på. Igår kom vi på att tusan! Det krävs visum till Egypten även om man inte går iland. Krångel, ambassaden har öppet 2,5 timmar mitt under värsta förmiddagsrusningen på jobbet. Det blir till att slinka undan en stund och ringa. Accepterar de att man betalar på internet, tro? Vem kan ordna en postväxel i dagens läge när det inte finns några postkontor, och Kassaservice som inte har öppet när man själv inte har en möjlighet att nå ett sånt ställe, om det över huvudtaget finns något sådant kvar. De lyser med sin frånvaro överallt, ju. Jaja, det ordnar sig säkert.
Varför ska det vara foton på visaansökningar? Det räcker väl att jag ser ut som en brottsling på passfotot, men å andra sidan gör jag det på visafotot också, och det bevisar iaf att det är jag och inte någon medbrottsling.
Nu är det dags för brunch... såvida jag inte fixar en breludisu så småningom...

Är jag glad eller är jag GLAD? Så klart jag är! Alla goda ting är ju tre, och den här gången stämmer det när det gäller mig.
1. Just det, kryssningen i Medelhavet. Om 2 veckor bär det av...
2. Jag är i det närmaste helt ok fysiskt, och håller på at fasa ut det sista av cortisonet. Om en månad är jag fri från detta gissel!
3. YESSS!!! Bilen, som jag trodde var i det närmaste skrotfärdig, gick igenom besiktningen FELFRI härom dagen. Jag hängde på inspektören som en igel och påpekade vad jag trodde var fel innan han hittade några. Det var inga fel, utan berodde helt enkelt på att jag inte kört bilen så mycket. Det var en stor tyngd som föll från mitt bröst när jag skulle starta bilen och köra därifrån. Vad hände då? Jo, biluschlingen startade naturligtvis inte. Glappkontakt i automatväxeln... Efter några försök fick jag dock igång bilen och rullade ut från hallen. Efter ett 50-tal meter vågade jag mig på segervrålet...

Nu ska här bli dans med liten dollarstinn person! Allt är klart! Det blir en 11 dagars kryssning i Medelhavet 13-24 oktober. Känns det bra? Jajamensan, det gör det!

Faktiskt känns det lite som plåster på såren för allt elände som varit det senaste året och inte minst den senaste månaden när mitt svarta hål till bil slukat, och slukar, mina surt förvärvade slantar.

Idag regnar det. I samma stund som man tänker att nu kan det bara inte regna mer, så tar vädret i och vräääker ner ytterligare regn. Härligt ändå, när man kan vara inomhus och slipper rotblötan.

Stackars min bil som är utlånad till yngste sonen idag. Han ska till IKEA och Ica Maxi och storhandla. Han har ju bytt lägenhet för jag vet inte vilken gång i ordningen... ja, den tredje, visst. Däremot är det första gången han flyttar in i egen lägenhet. Tidigare har han haft flickvän att flytta ihop med. Jag säger då det!

Bilen, ja. Jajamensan! Bakre delen av avgasröret är utbytt mot ett skinande nytt... och det tog inte många dagar förrän det började låta om uschlingen igen. Den här gången är det den näst bakersta delen som börjar få en läcka. Det får vara till efter besiktningen, för den stackarn som gör den måste för en gångs skull få något att klanka ner på. Det har inte varit något sådant tillfälle tidigare. Jag vet att jag är snäll så jag är dum, men jag kan tänka mig hur tråkigt det kan vara att inspektera den ena perfekta bilen efter den andra.

För övrigt har jag inlett en sejour hos tandläkaren. Som vanligt får jag en känsla av att jag är ensamförsörjare av tandläkaren. 850:- för att laga till en tand som tappat en liten bit emalj? Jag måste säga att timpenningen är rätt hög, om man slår ut den.

Å andra sidan... vad har bilverkstäder och tandläkare gemensamt? Jo, dels är de stora, omättliga svarta hål... dels kostar det skjortan bara att komma innanför dörrarna. Att sedan öppna motorhuven eller gapa stort renderar extrakostnader INNAN något verktyg varit i närheten av vare sig motorn eller tänderna, det är ju ett välkänt faktum... och dessutom en gemensam faktor för dessa båda institutioner.

Så var det GI, då. KAN man tänka sig! Jag tror det fungerar! Vart i helskotta har sockersuget tagit vägen? Bortblåst! Inte så mycket som en godisbit eller annat sött på tre veckor. Ingen potatis, inget ris eller bröd eller pasta... och jag lever fortfarande och mår bra! Å andra sidan är jag en envis jäkel... :o)