Så där, ja
Nu ska jag försöka komma igång med detta igen, men det kommer inte att bli det lättaste. Jag har drabbats av hjärnsläpp, vilket i sin tur beror på en snart infallande semester. Två arbetsdagar till. Hmmm, det är kanske därför jag drabbats, eftersom hjärnan börjat gå ner i varv. Jaha, då är det bara för kroppen att hänga med.
Jag försöker komma igång med motion, denna överreklamerade syssla. Sist jag försökte, i förrgår, fick jag hasa och masa mig de sista femhundra metrarna hem. Fötterna! Att två, i förhållande till övriga kroppen, tvärställda bihang kan göra något så jävolusiskt ont! Jaha, skorna igen, förstås. Mitt hallgolv ser ut som en skoprovningsplats i en sportaffär. Tja, med samma resultat också, förstås. Skorna ligger kvar där på golvet eftersom de inte hittat några fötter som passar. För mig är det tvärt om. Jag har de fötter jag har, men skorna passar inte. Jodå, det gjorde de naturligtvis den stund jag köpte dem, men det är något fel när skorna sitter som en smäck när man provar dem i affären. Finns det någon grej inbyggd i lysrören där som gör att man blir avtrubbad och känslobefriad om fötterna? Tre par nya skor trängs med tre par bättre begagnade par... och det är bara det äldsta paret som jag kan använda numera. Man skulle få provgå UTE när man testar skor, för de känns helt annorlunda då än när man provar inne på ett plant golv. Dessutom hinner man känna efter OM/VAR skorna klämmer. Det är inte särskilt uppbyggligt att känna det efter ett par kilometer att man har helt fel skor på sig, och dessutom veta att man har precis lika långt hem som man har tagit sig bortåt vägen. Det senaste inköpet fallerade när jag hade fyra km hem... och busskortet låg i tryggt förvar på byrån... fyra km från den plats jag befann mig... så det var bara att försöka tänka bort fötterna. Inte bara fötterna, förresten... När de krampat och burit sig åt ett par km bestämde sig underbenen för att de minsann också ville vara med och jävlas med övriga kroppen. Jag kom underfund med att det inte är så förbenat lätt att gå med kramp i både fötter och vader. Jag fick en flashback... har ju sett ett och annat maratonlopp, där deltagarna stapplar i mål. Jajamen, jag såg likadan ut de sista femhundra metrarna hem. Det som skilde mig från maratonlöparna var mina stavar. Utan dem hade jag fått krypa hem. I trapphuset stod jag en stund och såg uppför de 16 trappsteg jag har till min ytterdörr och funderade över hur i hela världen jag skulle kunna ta mig dit. Sedan gjorde jag som indianerna - jag tog ett steg i taget.
Ikväll ska jag göra om misstaget. Jag lär mig aldrig... :o)
Jag försöker komma igång med motion, denna överreklamerade syssla. Sist jag försökte, i förrgår, fick jag hasa och masa mig de sista femhundra metrarna hem. Fötterna! Att två, i förhållande till övriga kroppen, tvärställda bihang kan göra något så jävolusiskt ont! Jaha, skorna igen, förstås. Mitt hallgolv ser ut som en skoprovningsplats i en sportaffär. Tja, med samma resultat också, förstås. Skorna ligger kvar där på golvet eftersom de inte hittat några fötter som passar. För mig är det tvärt om. Jag har de fötter jag har, men skorna passar inte. Jodå, det gjorde de naturligtvis den stund jag köpte dem, men det är något fel när skorna sitter som en smäck när man provar dem i affären. Finns det någon grej inbyggd i lysrören där som gör att man blir avtrubbad och känslobefriad om fötterna? Tre par nya skor trängs med tre par bättre begagnade par... och det är bara det äldsta paret som jag kan använda numera. Man skulle få provgå UTE när man testar skor, för de känns helt annorlunda då än när man provar inne på ett plant golv. Dessutom hinner man känna efter OM/VAR skorna klämmer. Det är inte särskilt uppbyggligt att känna det efter ett par kilometer att man har helt fel skor på sig, och dessutom veta att man har precis lika långt hem som man har tagit sig bortåt vägen. Det senaste inköpet fallerade när jag hade fyra km hem... och busskortet låg i tryggt förvar på byrån... fyra km från den plats jag befann mig... så det var bara att försöka tänka bort fötterna. Inte bara fötterna, förresten... När de krampat och burit sig åt ett par km bestämde sig underbenen för att de minsann också ville vara med och jävlas med övriga kroppen. Jag kom underfund med att det inte är så förbenat lätt att gå med kramp i både fötter och vader. Jag fick en flashback... har ju sett ett och annat maratonlopp, där deltagarna stapplar i mål. Jajamen, jag såg likadan ut de sista femhundra metrarna hem. Det som skilde mig från maratonlöparna var mina stavar. Utan dem hade jag fått krypa hem. I trapphuset stod jag en stund och såg uppför de 16 trappsteg jag har till min ytterdörr och funderade över hur i hela världen jag skulle kunna ta mig dit. Sedan gjorde jag som indianerna - jag tog ett steg i taget.
Ikväll ska jag göra om misstaget. Jag lär mig aldrig... :o)
Kommentarer:
Postat av: Rutan
Kan det vara åldern??
Det finns ett löparband i sportaffärerna där personalen kan titta på ens löpsteg och säga vad för skor man ska ha. Det låter både pinsamt och dyrt...
Postat av: Anonym
Det är både pinsamt och dyrt... och är man dessutom starkt medelålders, så är man ingen presumtiv löparskoköpare i de unga säljarnas ögon heller. Jag fortsätter samla skor på hög. Rätt vad det är hittar jag några som funkar...
Trackback