gnistan gnistrar till...

Idag är jag redigt förbannad! Jag har blivit av med min andra cykel på tre år, och det gör mig vansinnig att "folk" inte kan skilja på ditt och mitt. Hur katten ska jag nu ta mig dit jag vill inom stan? Åka buss? Bah, det är ju sommarturlista, och då går bussarna inte så ofta som det stör. Guschelov så börjar jag jobba på måndag, och dit kan jag ändå inte cykla, men cykeln har varit oumbärlig dagar det varit så pass soligt att det lönat sig att ta sig till Stångån för att bättra på solbrännan.

I alla fall, cykelstölden är anmäld till polisen, försäkringsbolaget samt till Dagens ris i Corren. Tur att man hålls sysselsatt...

Under arbetsveckorna försöker jag hålla några slags rutiner, även om det oftast är långt mellan tanke och handling.
Dock har jag vissa rutiner för lediga dagar/semesterdagar:

I arla morgonstund
jag vaknar ur min blund
och tar sen pigg och rask
en redig kaffekask.
Sen gör jag arbetsplan
för hela långa dan,
sen ger jag f-n i den
och går till sängs igen.

Jag tar risken att någon använder sig av samma arbetsplan. Den härstammar från en lokalrevy någonstans, men är SÅ lätt att följa.

Så där, ja. Nu är snart andra semesterveckan till ända och det är dags att börja uppstarten så smått. Jag är på jobbet för att vattna blommorna nu, och de har överlevt så här långt. I och för sig är jag inte ett dugg förvånad över det faktumet, eftersom jag har härdat dem. Det är så sant som det är sagt, att det som inte dödar härdar.

Jag har blivit med ny mobil också. En nätt liten Nokiasak med kamera, musikspelare och radio. Jo, det går att ringa med den också. Jag har inte försökt skicka något sms än, men jag utgår ifrån att den funktionen också finns. Igår lärde jag mig att lägga in låtar i mobilen och att den lilla mojäng som ska föreställa lurar också är handsfree. Måste säga att jag aldrig kommer att upphöra att förvånas över hur snabbt utvecklingen går. Byter man inte mobil flera gånger om året blir man tämligen raskt akterseglad när det gäller mobilteknik. Sönerna har visst såna med videokamera också. Hmmm... ibland (läs oftast) är det skönt att inte se den man pratar med. Tänker på hur jag själv ser ut halv sju en måndagsmorgon...

Idag lär det för övrigt bli uppehållsväder. Jaha, och??? Varför just idag när det har småskvätt hela semestern hittills?

Andra semesterdagen, och än känns det som jag skolkar från jobbet. Kära dottern och jag åkte till Ikanohuset i min desperata jakt på ett nytt batteri till mobilen. Inte ens stället där jag köpte den hade batterier. Hemkommen jagade jag runt en stund på nätet och hittade hemsidan för min modell. På ryska! - och jag som är så jäklans dålig på det språket.
På Tradera fanns ett batteri... men tiden för bud hade gått ut. För övrigt känns det liiite vanskligt med auktion på batteri. Det stod inget om det var ett bättre begagnat eller nytt. Jag kan kanske sälja mitt batteri där också?

Igår var det min första semesterdag, och som sig bör ösregnade det mest hela dagen. Var finns solen?
Jag begick även nypremiär med linser. Jag gjorde ett tappert försök för fem år sedan, men upphörde efter ett par dagar när ena linsen satt som berg och jag lyckades riva hål på hornhinnan när jag skulle ta bort den. Alltnog, tekniken har ju utvecklats och förfinats, så nu gör jag ett nytt försök. Man kan säga att jag till viss del är nödd och tvungen, enär näsroten antagit färg och utseende som inte står en babianhäck långt efter; dvs röd och svullen. Allergisk mot latex, och det är förmodligen det material som de där små mojängerna på glasögonen som ligger mot näsan är gjorda av. I alla fall... det är lite spännande att peta in linserna, för man ser inte ett jäkla dugg innan... och inte efter heller, för den delen. Inte på nära håll, men däremot på lite längre avstånd. Man kan inte få allt när man är astigmatisk, närsynt och dessutom behöver progressiva glas. Jag har fått ett mellanting: ser på lite längre avstånd med ena ögat och på närmre håll med det andra... och resultatet är vims. Vad gör man inte för syns skull. Däremot tror jag bilen får stå...

på resten av mitt liv, och tillika första semesterdagen. Det bådar inte gott, för det regnar. Iofs inte ovanligt, men jag beställde ju sol.

Vaknade som vanligt kvart i sex, men har inte fått den där riktiga känslan av att "ge fanken i det och somna om". Den kommer förhoppningsvis på måndag. Istället var det som vanligt. Kolla om tidningen kommit - vilket den hade - och så läsa den tillsammans med dagens första kopp kaffe. Jag har minskat antalet koppar per dag, så nu dricker jag bara två :o) Visserligen rymmer min kaffemugg en halvliter, men det blir bara två i alla fall. Å andra sidan slipper jag abstinensen, för den är inget att leka med. Vaknar jag med huvudvärk beror det till 99% av för lite kaffe och 1% beror på vätskebrist i allmänhet. Jag har alltså helt upphört med huvudvärkstabletter sedan jag gjorde den upptäckten.

Samtal med mellansonen. Han och några likasinnade har haft ett läger för handikappade någonstans i Småland. Lägergården var högt belägen, så de klarade sig utan flytvästar. Däremot var han genomtrött, men det är hans normala tillstånd i vanliga fall också, så det berodde säkert inte på lägerverksamheten. Jag behöver hans och hans bröders hjälp med teknik. Under de sex år som gått sedan jag skaffade min egna dator har det hänt alldeles förskräckligt mycket på marknaden. Jag vill ha/behöver en ny dator, ny mobil och en ny bil. Den sistnämnda klarar jag mig utan ett tag till, och mobilen jag har använder jag mest som väckarklocka, men det vore ju trevligt om någon ringde i den emellanåt. Tyvärr lägger den av så fort någon ringer även om batteriet är fulladdat. Dags att byta batteri... eller satsa på en ny mobil. Jag lutar åt det senare. Vill ha en med kamera, mp3 och radio. Sedan gör det inget om det går att ringa med den också. Datorn är det mest akuta. När man får göra 3 - 7 försök med att sätta på strömmen/stänga av innan den vaknar till liv, ja, då är det kanske dags. När den väl startar upp låter den som ett gammalt hederligt tröskverk, ett sånt som drog från gård till gård på höstkanten, långt innan skördetröskornas tid. Oj, inser att jag börjar bli till åren kommen...

Kanske dags att dra ut med stavarna. Nu har jag inget skäl kvar som ursäkt. Jag har fått tillbaka regnstället...

Gott för grannens nyslagna hö och vår potatis!

Det märks tydligt att vi är inne i en semesterperiod, åtminstone av vädret att döma. Fint väder är beställt från och med måndag och tre veckor framåt. Sedan återstår att se om beställningen gått fram. Det blev inget nötande på gångbanor, skor och fötter igår. Guschelov lånade sonen mitt regnställ när han skulle ner till Skåne härförleden och studiebesöksinspektera bokskogar, så jag hade ett fullgott skäl till att inte ge mig ut i ösregnet. Det är så svårt att balansera ett paraply och två stavar samtidigt, så det fick vara. Dottern, som är den som mest propsat på att modern ska röra på sig, konstaterade att inte heller hon äger ett regnställ. Det blir flera tillfällen.

Snart är det blåbärssäsong också.

Nu ska jag försöka komma igång med detta igen, men det kommer inte att bli det lättaste. Jag har drabbats av hjärnsläpp, vilket i sin tur beror på en snart infallande semester. Två arbetsdagar till. Hmmm, det är kanske därför jag drabbats, eftersom hjärnan börjat gå ner i varv. Jaha, då är det bara för kroppen att hänga med.

Jag försöker komma igång med motion, denna överreklamerade syssla. Sist jag försökte, i förrgår, fick jag hasa och masa mig de sista femhundra metrarna hem. Fötterna! Att två, i förhållande till övriga kroppen, tvärställda bihang kan göra något så jävolusiskt ont! Jaha, skorna igen, förstås. Mitt hallgolv ser ut som en skoprovningsplats i en sportaffär. Tja, med samma resultat också, förstås. Skorna ligger kvar där på golvet eftersom de inte hittat några fötter som passar. För mig är det tvärt om. Jag har de fötter jag har, men skorna passar inte. Jodå, det gjorde de naturligtvis den stund jag köpte dem, men det är något fel när skorna sitter som en smäck när man provar dem i affären. Finns det någon grej inbyggd i lysrören där som gör att man blir avtrubbad och känslobefriad om fötterna? Tre par nya skor trängs med tre par bättre begagnade par... och det är bara det äldsta paret som jag kan använda numera. Man skulle få provgå UTE när man testar skor, för de känns helt annorlunda då än när man provar inne på ett plant golv. Dessutom hinner man känna efter OM/VAR skorna klämmer. Det är inte särskilt uppbyggligt att känna det efter ett par kilometer att man har helt fel skor på sig, och dessutom veta att man har precis lika långt hem som man har tagit sig bortåt vägen. Det senaste inköpet fallerade när jag hade fyra km hem... och busskortet låg i tryggt förvar på byrån... fyra km från den plats jag befann mig... så det var bara att försöka tänka bort fötterna. Inte bara fötterna, förresten... När de krampat och burit sig åt ett par km bestämde sig underbenen för att de minsann också ville vara med och jävlas med övriga kroppen. Jag kom underfund med att det inte är så förbenat lätt att gå med kramp i både fötter och vader. Jag fick en flashback... har ju sett ett och annat maratonlopp, där deltagarna stapplar i mål. Jajamen, jag såg likadan ut de sista femhundra metrarna hem. Det som skilde mig från maratonlöparna var mina stavar. Utan dem hade jag fått krypa hem. I trapphuset stod jag en stund och såg uppför de 16 trappsteg jag har till min ytterdörr och funderade över hur i hela världen jag skulle kunna ta mig dit. Sedan gjorde jag som indianerna - jag tog ett steg i taget.
Ikväll ska jag göra om misstaget. Jag lär mig aldrig... :o)