Mystifikationer
Nu verkar det som om jag börjar få upp ångan, men förmodligen slutar det i lite pys som vanligt.
Jag har några tankar som far omkring som studsbollar innanför skallbenet:
1. På jobbet har det genomförts en s k arbetsmiljöenkät. Den skulle vara helt anonym. När jag läst igenom reglerna kunde jag bara konstatera att den här enkäten tänker iaf inte jag genomföra på varje punkt. Överst på papperet stod nämligen: Område samt arbetsplats. Därvid föll anonymiteten. Jag är ju ensam på expeditionen, och då är det inga problem att gissa vem det är som skrivit DEN enkäten. Inom barnomsorgen är det lika illa, ity det finns fritidshemsavdelningar med två personal. Inte heller så svårt att gissa vem det är.
Vadan denna fyll-i-vånda över en enkät? Jo, ett icke särskilt lyckat exemplar av arten Homo Sapiens Femininum som meddelst kompiskontakt chefar för oss, och hon är icke särskilt populär. Vid förra enkäten, som var HELT anonym, sablades hon och hennes väninna ("lillchefskan") ner fullständigt av en enig personalkår... ja, det var visst EN avvikare, och det visste alla vem det var. Alltnog, i år blir inte enkäten vare sig ärlig eller trovärdig, för vem vill väl öppet uttala sitt missnöje över lönesättande chef som man dessutom har lönesamtal med och vars omdöme är det som gäller vid lönesättning. Jag har under fyra års tid gjort den läxan. Håller man sig inte god med häxan går det ut över lönen. Taskigt, men det går att leva med när alternativet är fjäsk, och då tar jag hellre ärlighet och lönesmäll. Min självkänsla får jag iaf behålla, för den beskattas inte.
Tillrätta med såna chefer kommer man ju aldrig, och undviker man att svara på en enkät är det väl upp till var och en. Jag skrev iaf på blanketten orsaken till att jag inte fyllt i.
2. Varför jävlas bilar alltid när man behöver dem? Mitt öde och min stolthet, Nisselina, har varit krasslig sedan 16 januari. Helt plötsligt vägrade hon att starta. Ja, iofs lyckades jag få igång henne, men hon lät inte bra. Vid utfarten på riksväg 35 stannade motorn igen, men efter idoga försök fick jag liv i henne. Hur lätt är det att kolla motorn när det är kallt, snöigt och dessutom mörkt och det inte finns några gatlyktor och ficklampan står hemma på byrån? Just det... det är inte alls lätt, för att inte säga omöjligt.
I alla fall fick jag igång bilen och tog mig ut på 35:an, och då slog mig tanken att tusan! Vid rondellen måste jag ju sakta ner, och då kommer Nisselina att stanna, och hur populärt kommer det att bli om en starkt medelålders kvinna i värsta rusningstrafiken får motorstopp i en trång rondell och, fan ta henne, hindrar KARLARNA i sina nya bilar att ta sig hem? Jag stannade vid en mack, parkerade bilen och tog långa benet före till busshållplatsen 500 m längre bort. Det var första gången jag varit tacksam för att just den bussen som vanligt var försenad.
Resten är historia. Jag fick ordning på uschlingen för tre dagar, sedan var det klippt igen. Hon står på min parkering hemma iaf, och där får hon stå tills gumman Tö sopat rent och värmen är tillbaka. Kylaren behöver nämligen förnyas.
Numera är jag bussåkare. Jag har hittills aldrig missat en buss, men jag har kommit i jäkligt god tid till nästa.
Jag har några tankar som far omkring som studsbollar innanför skallbenet:
1. På jobbet har det genomförts en s k arbetsmiljöenkät. Den skulle vara helt anonym. När jag läst igenom reglerna kunde jag bara konstatera att den här enkäten tänker iaf inte jag genomföra på varje punkt. Överst på papperet stod nämligen: Område samt arbetsplats. Därvid föll anonymiteten. Jag är ju ensam på expeditionen, och då är det inga problem att gissa vem det är som skrivit DEN enkäten. Inom barnomsorgen är det lika illa, ity det finns fritidshemsavdelningar med två personal. Inte heller så svårt att gissa vem det är.
Vadan denna fyll-i-vånda över en enkät? Jo, ett icke särskilt lyckat exemplar av arten Homo Sapiens Femininum som meddelst kompiskontakt chefar för oss, och hon är icke särskilt populär. Vid förra enkäten, som var HELT anonym, sablades hon och hennes väninna ("lillchefskan") ner fullständigt av en enig personalkår... ja, det var visst EN avvikare, och det visste alla vem det var. Alltnog, i år blir inte enkäten vare sig ärlig eller trovärdig, för vem vill väl öppet uttala sitt missnöje över lönesättande chef som man dessutom har lönesamtal med och vars omdöme är det som gäller vid lönesättning. Jag har under fyra års tid gjort den läxan. Håller man sig inte god med häxan går det ut över lönen. Taskigt, men det går att leva med när alternativet är fjäsk, och då tar jag hellre ärlighet och lönesmäll. Min självkänsla får jag iaf behålla, för den beskattas inte.
Tillrätta med såna chefer kommer man ju aldrig, och undviker man att svara på en enkät är det väl upp till var och en. Jag skrev iaf på blanketten orsaken till att jag inte fyllt i.
2. Varför jävlas bilar alltid när man behöver dem? Mitt öde och min stolthet, Nisselina, har varit krasslig sedan 16 januari. Helt plötsligt vägrade hon att starta. Ja, iofs lyckades jag få igång henne, men hon lät inte bra. Vid utfarten på riksväg 35 stannade motorn igen, men efter idoga försök fick jag liv i henne. Hur lätt är det att kolla motorn när det är kallt, snöigt och dessutom mörkt och det inte finns några gatlyktor och ficklampan står hemma på byrån? Just det... det är inte alls lätt, för att inte säga omöjligt.
I alla fall fick jag igång bilen och tog mig ut på 35:an, och då slog mig tanken att tusan! Vid rondellen måste jag ju sakta ner, och då kommer Nisselina att stanna, och hur populärt kommer det att bli om en starkt medelålders kvinna i värsta rusningstrafiken får motorstopp i en trång rondell och, fan ta henne, hindrar KARLARNA i sina nya bilar att ta sig hem? Jag stannade vid en mack, parkerade bilen och tog långa benet före till busshållplatsen 500 m längre bort. Det var första gången jag varit tacksam för att just den bussen som vanligt var försenad.
Resten är historia. Jag fick ordning på uschlingen för tre dagar, sedan var det klippt igen. Hon står på min parkering hemma iaf, och där får hon stå tills gumman Tö sopat rent och värmen är tillbaka. Kylaren behöver nämligen förnyas.
Numera är jag bussåkare. Jag har hittills aldrig missat en buss, men jag har kommit i jäkligt god tid till nästa.
Kommentarer:
Trackback