gnistan gnistrar till...

Jag skrev ett sånt attans bra inlägg härom dagen, men hur det nu var så tryckte jag till någon tangent så allt försvann. Det går inte att vara inspirerande två gånger på raken, så jag gav upp. Jag undrar om det inte var om det garn jag skickat efter. Hittade ett mönster på en urtjusig kofta som jag blev sugen på att sticka. Efter lite letande och lite beslutsångest, beställde jag garn på nätet. Garnet kom mycket snabbare än jag räknat med, och jag kom snabbt igång med stickandet... för ett tag. Jag kom ganska snabbt underfund med att jag inte kunde fortsätta, för det var ett rent ullgarn. Det kliade som tusan på händerna, så det var bara att kontakta företaget och be att få byta. Inga problem! Visserligen sitter jag med nästan två nystan obrukbart garn, men jag kan alltid ta med dem till jobbet. Ungstackrarna har inte hunnit utveckla allergi mot ullgarn än. Nu måste jag också kommentera lilla bilen. Så nöjd den verkade efter att ha fått oljan utbytt. Jag börjar misstänka att den som haft bilen före mig inte visste om att man ska byta olja vid ca 1000 körda mil, för den avtappade oljan var verkligen kolsvart. Han visste i alla fall inte om att en kamrem behöver bytas ca var 8000:e mil. Jag var envis som synden när jag köpte bilen, och tjatade som attan om kamremmen och när den var bytt. Fick till svar att det sitter en lapp i motorrummet om den saken. Det fanns ingen lapp, så jag gav mig inte. Verksta'n på bilfirman tog in bilen...och inte ett ord nämndes om kamremmen. Den höll nämligen på att gå av och hade inte hållit många mil till. Jag har sparat den som lite kuriosa, eftersom verkstadskillen lagt den på framsätet. Det kändes skönt att få rätt. Igen! Det är inte bara karlar som begriper sig på bilar. Jag har åtagit mig att sy en brudklänning igen. Intressant modell, och det kommer att krävas lite ansträngning och huvudbry, för bruden är lite stor och det finns inget färdigt mönster. Utmaningar gillar jag, så det ska nog gå vägen. Jag har ju lite tid på mig.

Nu tänkte jag faktiskt försöka ta upp det här med bloggandet igen. Det ÄR ju så inne, och även om jag inte har något intressant att meddela gör jag det ändå. Där lär jag inte skilja mig från mängden så det stör. Vad jag ska blogga om? Tja, kanske om alla gymredskap som står här och där i lägenheten. Jag införskaffar dem med ambitionen att nu jäklars... Sedan sitter jag och tittar på dem och undrar vad tusan jag tänkte på. Kanske ska jag blogga om stickning? Nej, jag vill inte konkurrera med bästa nätväninnan :-) Hon har blivit en jäkel på att sticka sockor, hon också, och hon har större fantasi än jag på det området. Ska jag skryta med att jag blivit ombedd att sy ytterligare en brudklänning? Det blir den fjärde förutom ett antal balklänningar och två promoveringsklänningar. Nej, det är så många andra som syr också. Kanske ska jag börja prata om min lilla blåa bil som blivit ett nytt, svart bottenlöst hål? Bara den här månaden kommer den att gräva djupt hål i mina små besparingar. Oljebyte och filter = 700:-, nya dubbdäck = 4 200:-, nytt batteri = 1 000:-. Nej, alla som har bil vet ju redan att de är djupa, svarta och bottenlösa hål. Det ger sig så småningom. Det blir kanske både det ena och det andra, kanske lite mer av det ena eller det andra. Förresten tillhör jag inte dem som investerade i en spikmatta. Så det, så.

Från och med idag, 1 maj, ska jag vara rökfri. Hittills (kl är 09.00) har det gått bra trots att jag varit vaken sedan 06.00. Det har gått åt 2 Nicotinell... Undrar vad jag håller på med egentligen! Hur svårt kan det vara att sluta? Det här är första försöket jag gör. Usch, jag måste tänka POSITIVT!!! Lite frukost, och sedan en lååång promenad. Jag ska vara kattvakt i helgen också. Två busiga katter som går till anfall mot mina fötter så fort jag öppnar dörren till deras hem. Den ena katten har en tendens att smita ut i trappuppgången om man inte passar sig, och jag känner inte riktigt för att jaga en katt upp- och nerför trappor idag. Nu ska jag vara POSITIV!!! Det är NYTTIGT att springa i trappor, så det så!

Igår var det måndag, och dagen började ju bra och fortsatte så till framåt kvällskanten. Jag var och hämtade exet för att köra honom till tåget, och på vägen in till stan mötte jag ett kvinns som förmodligen inte förväntat sig något möte på just den vägen, så hon lyckades slå sönder min backspegel med sin egen. Jestanes, så stirrig hon blev, men jag blev mest förbaskad. Jag vet ju hur dyra elstyrda backspeglar är, och jag har bara vagnskadeförsäkring och självrisken är hög. Attans kärring som inte kunde sänka farten och hålla ut på vägkanten. Nu vet jag iaf vem som lärde hennes dotter köra bil, för de är lika våldsamma i framförandet av fordon. 1 460:- för min backspegel. Jag undrar om polisen tillåter mig att fortsättningsvis också köra med krossad backspegel fasttejpad med silvertejp. Iofs speglar inte tejpen, men det är ju silvertejp iaf. När jag väl, efter att ha lämnat exet vid Resecentrum, kom hem upptäckte jag att en liten limflaska läckt i ryggsäcken och naturligtvis läckt på lägenhetsnyckeln. Dessvärre var det snabbtorkande lim, så jag kom inte in i lägenheten. Jag fick ringa dottern som har reservnyckel och som inte bor så långt från mig. Hon skulle komma per omgående, men efter 20 min kontaktade jag henne igen (hon bor 3 min bort med bil) och då hade hennes sambo kommit på att de måste tanka först. *suck* hon visste att jag var lite sent ute, för jag skulle på buggkurs. Sent om sider anlände de med reservnyckeln och jag kom hem och så iväg igen. Då slog det mig... nu krävdes bara en grej till för att lyckan skulle vara fullständig. Det hade bara fattats det att jag mött/blivit stoppad av polisen. Nu slapp jag det mötet, och hoppas turen står sig även idag. Jag tänker fortsätta köra med min bil som har ett flirtigt framlyse pga glappkontakt och så en krossad backspegel. Jag har ju TVÅ backspeglar till, så varför jag just skulle vara så beroende av den vänstra, det förstår jag inte. För övrigt håller jag mest blicken framåt :o)

Tack Rutan, för välkomnandet tillbaka :o) Jag är lite ringrostig, men det går över med lite väloljade ord, kanske. Nu har jag börjat bli lite social igen. Har återupptagit det här med att gå ut och dansa. Där har jag, på förekommen anledning, närmast legat i träda i två års tid. Nu fungerar alla konstgjorda leder som de ska, och då blir det full fart på kärringen så länge Gud vill och donen håller. I fredags var vi ett gäng från Östgöta bugg som åkte till Yesterday, ett "danspalats" i Vallentuna. Danspalats var ju verkligen en sanning med modifikation. Det var förmodligen en ombyggd verkstadslokal eller något sådant, men det var roligt ändå. Vi var tillbaka i stan 04.45 på morgonen. Snacka om att dans tar tid. I gårkväll blev det vårt eget danspalats i stan. Bengt Hennings spelade. De är visst mest kända för att ha backat upp Robert Gustavsson, men de var bra! Trevlig danspublik också, så det blev en del dansande även för min del. Det roligaste var nog att feguschlingen var där, och det tog en stund innan han kom sig för att heja. He he, jag undrar varför. Han släpade runt med "sitt livs kärlek" och det var ju intressant att se hur hans drömkvinna såg ut. Som så många andra är han tydligen hemfallen åt långa blondiner, och dessutom är hon ca 30 år yngre än honom. Undrar vad DET står för... Nej, jag vill inte veta! Sedan är det explosion i naturen också! På två dagar har det blivit GRÖNT bland träd och buskar. Om två månader är det sommarsolståndet och sedan blir det mörkare igen. Tiden går fort när man har roligt. Kort arbetsvecka är det också den här veckan... :o)

Nu är det dags igen. Ska försöka att återuppta mitt bloggande. Det är drygt ett år sedan sist. Det roliga är att sakernas tillstånd just nu är nästan exakt desamma som förra året. Bekantskapen med mailmaten är uppsagd igen, men den här gången lär den inte återupptas. Kan nog säga som så, att jag lika gärna kunde ha lagt karbonpapper emellan när jag sade upp bekantskapen i år igen. Jag hade påsken på mig att läsa igenom gammal korrespondens, och det finns/fanns ett mönster som upprepat sig gång på gång under vår 6 år långa bekantskap. Av någon anledning har jag, trots det, klamrat mig fast vid bekantskapen, men efter senaste genomgången har jag verkligen insett hur substanslös karln är och har varit hela tiden. Det finns bara en person som är värt något i hans ögon, och det är han själv. Dessutom... under dessa år har han avverkat den ena kvinnan efter den andra, och gnällt och tyckt så attans synd om sig själv när kvinnorna dragit vidare och "bara lämnat honom". Slår mig för pannan! Karlfan är ju gift!!! Han har inte fattat att kvinnor inte går på vad som helst hur länge som helst. Jag undrade vid vetskapen om hans senaste "mitt livs kärlek" hur länge han tänkte gömma sig bakom frugans kjolar för att slippa ta sitt ansvar dels mot sin fru, dels mot den senaste kvinnan och verkligen ta ut skilsmässa och få ordning på sitt liv. Det fick jag inget svar på. Jag tror inte för en sekund trots att han träffat "sitt livs kärlek" att han kommer att ta ut skilsmässa. Han träffade tydligen denna "kärlek" för sju år sedan, och sakernas tillstånd har alltså inte ändrats ett dugg på dessa år. Man kan ju undra hur denna "kärlek" uppfattar saken när hon upptäckte att han fortfarande är gift trots att han då lovade henne att ta ut skilsmässa. Jesses, vad tröttsam karl är! En ynklig fullblodsegoist med bara "jag, mig och mitt" framför ögonen. Nu har i alla fall jag samlat ihop mig och till fullo insett vilken blek och liten varelse han är. Nu kan jag äntligen gå vidare med näsan i vädret. Det känns helt underbart att äntligen vara FRI från denna demon!

Hur är livet funtat, egentligen?
Här bryter jag en 5 år gammal nätbekantskap, och så återuppstår den av sig själv. Det känns lite som lagen om alltings jävlighet. Kan man verkligen bli så beroende av någon att vad man än gör/säger/skriver så lever bekantskapen vidare?
Först lite småilskna kommentarer från båda hållen om anledningen till bekantskapens upphörande... sedan några dagars tvärtystnad (skönt, äntligen, nej vad jag saknar mailen, vems tur var det att skriva?) och sedan några trevande ord från andra sidan... och nu är vi igång igen! Bara mailledes, dock, för det fysiska mötet har varit synnerligen sporadiskt med bara något fikamöte någon gång per år, men ändå finns det något där som gör det så attans svårt att bara kapa linan.
Jag blir så fruktansvärt irriterad på mig själv när det kvillrar till i maggropen varje gång hans mail aviseras. VA????????? Ska det vara så här??????... och, i så fall, varför???????

Äntligen, efter 5 år, har jag lyckats bryta en kontakt som jag skulle ha brutit för länge sedan... eller egentligen aldrig påbörjat. Standardutförande på karln: Gift - min fru förstår mig inte-köret - bunden men fri, således, tror han... verbal, dansant, trevlig som tusan mellan varven, och, nu när jag tänker efter, ett otroligt drygt, notoriskt otroget och egoistiskt exemplar av Homo Sapiens Masculinum. Det påstås att kärleken är blind, men den behöver väl för tusan inte vara både blind och döv och dessutom halt? Jag vaknade sent omsider till när han beklagade sig över att hans senaste älskarinna (ogift) dykt upp på danspalatset med en ny karl (likaledes ogift), och denne gifte karl kände sig förfördelad, sviken och illa behandlad. Då bröt jag ihop i skrattparoxysmer och har inte hämtat mig än.

Nu sitter jag med en otrolig massa sparad otrolig korrespondens (som sagt, han är verbal och en jäkel på att skriva) som man egentligen skulle göra något av.

Jag har tre alternativ:

1. Återge korrespondensen någonstans ("tyvärr" inget snusk utan lite mer än vanlig vardagskorrespondens)

2. Vika papperssvalor, vilket skulle rendera 1000-tals dylika... eller ja, åtminstone runt 1000...

3. Slänga hela högen i pappersåtervinningen.

Nä, jag tror jag tar ett fjärde alternativ och sparar mina pärmar.

Vem, vad, hur och varför gav mig idén att sticka en Moebius sjal. Jag menar, det är ju ett fullständigt vansinnigt projekt, och dessutom roligt! Jag fastnade i garn och 300 maskor i gårkväll, och i morse försov jag mig. Lyckades i starten med första försöket, dvs att vrida upplägget ett halvt varv och få det hela att, nåja, likna början på något som så småningom, förhoppningsvis, ska bli något att täcka mitt vilsna huvud med i vinter... OM jag blir färdig tills dess...

Jag är glad, GLAD. G L A A A D!!!

Tänka sig, idag fick exet och jag besked om att nu är det dags igen för årets kryssning i Medelhavet!!! Det är något att se fram emot! 16 oktober åker vi från Sverige och är hemma igen 29 oktober.

Det var en av de bra grejerna som hände idag. Det första var lönesamtalet med chefen. Sedan årsskiftet har jag två nya chefer som verkligen uppskattar det jobb jag gör. I fyra års tid har jag varit värdelös, inte haft något ansvar, inte kunnat förutse min dåvarande chefskas nästa drag... är ju inte tankeläsare... för det är inte så enkelt att förutse hur en psykopats rörliga hjärna fungerar. Efter drygt två år av denna envåldshärskarinna till chef insåg jag att det är bäst att stänga av alla känslor och bara jobba på och aldrig ifrågasätta beslut, aldrig komma med egna idéer och aldrig fatta egna beslut (vilket jag hade gjort 10 år innan skatan intog boplatsen) och så jobbade jag på i ytterligare två år. Sedan slutade madammen, för skolchefen slutade också, och därmed förlorade hon sin enda vapendragare i kommunen.
Idag visade det sig att man behöver inte byta arbete för att få högre lön. För min del räckte det att byta chef!!!

Den andra bra grejen var att jag fick mina nya skor inköpt av en kringresande försäljare av arbetsskor. Nu är detta inga arbetsskor, utan ett par vanliga, snygga promenadskor anpassade till normala fötter, dvs såna som inte har stortån mittemellan långtån och ringtån, om man säger så. Jag har inte sett såna "riktiga" skor i affärerna på flera år.

Den tredje grejen var att jag äntligen fick mina andra par glasögon utprovade, det par som jag blåstes på av en tjurig optiker i våras när jag nappade på erbjudandet 2 för 1, och hon påstod att mina glasögon blev för dyra, så därför fick jag bara ett par. Sedan jag hämtat mig från chocken (tog några månader) började jag bli förbannad för optikerns helsidesannonser om 2 för 1 UTAN att det stod något om att det fanns ett tak. Jag kontaktade firman, optikern hade slutat och jag fick äntligen rätt. Jaadå, jag skulle ha ett par till. Idag ordnade den detaljen sig.

Så först som sist den stora grejen att vi äntligen fick besked om medelhavskryssningen!

Tror att jag ska skrapa de två trisslotterna jag har liggande oskrapade i plånboken...

har man tur!
Det finns några ställen i stan där man kan leta efter en bortrövad cykel: sjukhuset, biblioteket, universitetet, sportaktivitetslokaler och resecentrum.
Dottern och jag skulle åka runt lite och leta efter min cykel och vi började vid resecentrum (sommarlov, få studenter i stan) och efter ca 2 minuters letande hittade dottern min kära cykel halvt inklämd i en buskhäck, låst och oskadd! Slarviga jag hade alltså glömt nyckeln i låset pga diverse orsaker, och vederbörande "lånare" hade iaf låst cykeln.
Ett samtal till polisen, 1,5 timmars väntan och så dyker det upp två urgulliga och snygga poliser. Ah, vad jag önskade att jag hade varit 30 år yngre! Jag meddelade dottern detta (hon var inte med) och hon gick i taket. -"VA? Men du FLIRTADE väl INTE med dem???" Jag hörde både de stora bokstävlarna och alla frågetecken. Vad gör man då som moder. -"Moi? Nej då!" Man förnekar det, naturligtvis.
Jag önskar att jag hade varit 30 år yngre... *blink**flirt*

Idag är jag redigt förbannad! Jag har blivit av med min andra cykel på tre år, och det gör mig vansinnig att "folk" inte kan skilja på ditt och mitt. Hur katten ska jag nu ta mig dit jag vill inom stan? Åka buss? Bah, det är ju sommarturlista, och då går bussarna inte så ofta som det stör. Guschelov så börjar jag jobba på måndag, och dit kan jag ändå inte cykla, men cykeln har varit oumbärlig dagar det varit så pass soligt att det lönat sig att ta sig till Stångån för att bättra på solbrännan.

I alla fall, cykelstölden är anmäld till polisen, försäkringsbolaget samt till Dagens ris i Corren. Tur att man hålls sysselsatt...

Under arbetsveckorna försöker jag hålla några slags rutiner, även om det oftast är långt mellan tanke och handling.
Dock har jag vissa rutiner för lediga dagar/semesterdagar:

I arla morgonstund
jag vaknar ur min blund
och tar sen pigg och rask
en redig kaffekask.
Sen gör jag arbetsplan
för hela långa dan,
sen ger jag f-n i den
och går till sängs igen.

Jag tar risken att någon använder sig av samma arbetsplan. Den härstammar från en lokalrevy någonstans, men är SÅ lätt att följa.

Så där, ja. Nu är snart andra semesterveckan till ända och det är dags att börja uppstarten så smått. Jag är på jobbet för att vattna blommorna nu, och de har överlevt så här långt. I och för sig är jag inte ett dugg förvånad över det faktumet, eftersom jag har härdat dem. Det är så sant som det är sagt, att det som inte dödar härdar.

Jag har blivit med ny mobil också. En nätt liten Nokiasak med kamera, musikspelare och radio. Jo, det går att ringa med den också. Jag har inte försökt skicka något sms än, men jag utgår ifrån att den funktionen också finns. Igår lärde jag mig att lägga in låtar i mobilen och att den lilla mojäng som ska föreställa lurar också är handsfree. Måste säga att jag aldrig kommer att upphöra att förvånas över hur snabbt utvecklingen går. Byter man inte mobil flera gånger om året blir man tämligen raskt akterseglad när det gäller mobilteknik. Sönerna har visst såna med videokamera också. Hmmm... ibland (läs oftast) är det skönt att inte se den man pratar med. Tänker på hur jag själv ser ut halv sju en måndagsmorgon...

Idag lär det för övrigt bli uppehållsväder. Jaha, och??? Varför just idag när det har småskvätt hela semestern hittills?