Funderingar
Äntligen, efter 5 år, har jag lyckats bryta en kontakt som jag skulle ha brutit för länge sedan... eller egentligen aldrig påbörjat. Standardutförande på karln: Gift - min fru förstår mig inte-köret - bunden men fri, således, tror han... verbal, dansant, trevlig som tusan mellan varven, och, nu när jag tänker efter, ett otroligt drygt, notoriskt otroget och egoistiskt exemplar av Homo Sapiens Masculinum. Det påstås att kärleken är blind, men den behöver väl för tusan inte vara både blind och döv och dessutom halt? Jag vaknade sent omsider till när han beklagade sig över att hans senaste älskarinna (ogift) dykt upp på danspalatset med en ny karl (likaledes ogift), och denne gifte karl kände sig förfördelad, sviken och illa behandlad. Då bröt jag ihop i skrattparoxysmer och har inte hämtat mig än.
Nu sitter jag med en otrolig massa sparad otrolig korrespondens (som sagt, han är verbal och en jäkel på att skriva) som man egentligen skulle göra något av.
Jag har tre alternativ:
1. Återge korrespondensen någonstans ("tyvärr" inget snusk utan lite mer än vanlig vardagskorrespondens)
2. Vika papperssvalor, vilket skulle rendera 1000-tals dylika... eller ja, åtminstone runt 1000...
3. Slänga hela högen i pappersåtervinningen.
Nä, jag tror jag tar ett fjärde alternativ och sparar mina pärmar.
Nu sitter jag med en otrolig massa sparad otrolig korrespondens (som sagt, han är verbal och en jäkel på att skriva) som man egentligen skulle göra något av.
Jag har tre alternativ:
1. Återge korrespondensen någonstans ("tyvärr" inget snusk utan lite mer än vanlig vardagskorrespondens)
2. Vika papperssvalor, vilket skulle rendera 1000-tals dylika... eller ja, åtminstone runt 1000...
3. Slänga hela högen i pappersåtervinningen.
Nä, jag tror jag tar ett fjärde alternativ och sparar mina pärmar.